Jag lyssnade på läkaren och forskaren Jon Kabat-Zinn igår. Han anses vara pappa till mindfulness, den meditationsträning som på svenska kallas medveten närvaro. Vid sin sida hade han Åsa Nilsonne, författare, psykiater och professor i medicinsk psykologi. De samtalade om närvaro och det blev ett varmt och inspirerande möte. Jag är nog inte ensam om att känna mig högst delaktig i det.
Innan Jon och Åsa välkomnas upp på scenen baxar man undan pulpeten och katedrarna. Kvar står två stolar. Jag gissar att det är ett önskemål från Jon och Åsa och med deras närvaro skapas en påtaglig kontakt mellan scenen och publiken.
”Det är sannerligen någonting som är på väg att hända”, säger Jon och tittar ut över den fullsatta salongen. För ett tiotal år sedan hade ett föredrag om medveten närvaro inte väckt lika stort intresse. Det är som att vi har blivit medvetna om en inre tomhet.
Han har en ödmjuk inställning till det här med medveten närvaro. ”Det är ingenting jag kom i kontakt med ‘våren ’72’ och sedan befunnit mig i sedan dess” säger han. Han menar att vi befinner oss där, korta ögonblick, ibland längre stunder, men att vi måste jobba för det helt enkelt. Öva.
Åsa är upprymd över alla nya rön om hur hjärnan fungerar och hur vi kognitivt kan ”styra vår värld genom att styra vår uppmärksamhet”, som det också står i presentationen av hennes bok ”Mindfulness i hjärnan”. När Jon frågar om hon kan göra det tydligt för oss, ber hon att vi ska fundera över om vi har hunnit med allt vi hade tänkt oss idag. ”Notera tyngden i kroppen”, säger hon. Därefter ska vi tänka på något som har gjort oss glada, upprymda, stolta den senaste tiden och dela detta med den som sitter bredvid oss i bänkraden. ”Är det någon skillnad?” frågar hon. Och visst känner jag mig lättare, både i sinnet och i kroppen.
Jag kommer att tänka på ett seminarium med Piero Ferrucci på Psykosyntesakademin för några år sedan. Han menade att det är vetenskapligt bevisat att de som tänker positivt är mer lyckosamma i livet, har mer tur helt enkelt. Och visst måste det vara skillnad att gå med huvudet högt och se alla möjligheter, istället för att gå med blicken stint ner i backen.
Jon Kabat-Zinn avslutar kvällens samtal med att säga att det är första gången han träffar Åsa. De hade knappt setts innan de klev upp på scenen. Ändå är det som att se två gamla vänner sitta där och språka med varandra. Och hur ofta avslutar föreläsare med att ta varandra i hand och svinga dem fram och tillbaka, som om de ska göra hoppsansa-steg över scenen?
Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn >>